In Swedish/ på svenska

Systrar kring Östersjön : Att se andras lidande (Atlantis 2014)systrar_kring_ostersjon-paju_imbi-25470166-815211510-frntl

http://magasinetneo.se/artiklar/systrar-kring-ostersjon/

http://feministbiblioteket.se/recension-paju-imbi-systrar-kring-ostersjon-2011/

-“Kopplingen till dagens politik gör boken mycket starkt och aktuell.”
http://www.vk.se/1214630/karin-rebas-konsekvenserna-av-vart-tvivel

http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/tiina-meri/viskningar-fran-systrar-i-sma-stater/

By Merete Mazzarella: https://imbipaju.wordpress.com/in-swedish/

By Enel Melberg http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/18090-hall-koll-pa-estland

6 böcker att läsa, från Tove Jansson till Imbi Paju:
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/05/02/sex-bocker-som-hjalper-dig-att-leva

LÄS MER HÄR:http:http://www.estemb.se/swe/nyheter/aid-1127
http://www.estemb.se/static/files/063/imbi-press-kit-mar6_1.pdf

“Parallellt med Polkvois artikel läste jag den estniska dokumentärfilmaren Imbi Pajus nya bok Systrar kring Östersjön, som handlar om samarbete mellan finska och estniska kvinnoorganisationer under 1930- och 40-talet.Vissa passager, om hur den sovjetiska ockupationen gång på gång har bortförklarats, är skrämmande aktuella. Paju beskriver hur makthavare och intellektuella än i dag kan rationalisera rysk aggression mot Estland genom att hävda att esterna må ha varit offer, men inte oskyldiga offer. Var de inte halvnazister hela bunten, de där esterna? Är de inte det fortfarande?”http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.2413928-foljderna-av-vart-tvivel

HBL 18.05.2014
Imbi Paju: ”Låt oss tala tydligt om värderingar”

Pia Ingström
Publicerad: 19.05.2014 11.16 • Uppdaterad: 19.05.2014 12.32
ÄMNESORD
Samhälle
Personintervjuer
DELA
VERKTYG
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Rapportera fel
Imbi Paju, estnisk dokumentärfilmare och författare, fortsätter att berätta om Östersjöområdets gemensamma 1900-talshistoria. Händelserna i Ukraina i dag är ännu en påminnelse om varför Estlands öde efter kriget angår oss som européer.

Imbi Pajus andra bok Suomenlahden sisaret från 2011, har just utkommit i Sverige på förlaget Atlantis som Systrar kring Östersjön. Den handlar om finska lottor och estniska hemvärnssystrar på 1930- och 1940-talet, om kvinnors arbete för medborgarsamhället i två unga republiker och i krig. Hennes första bok Förträngda minnen utkommer på tyska i höst. Den utgår från Pajus egen mors och mosters, och många andra estniska kvinnors, minnen av deportationer och övervåld under den sovjetiska ockupationens första decennier efter kriget.

Båda böckerna bygger på material hon samlat in för filmer med samma namn, och gjort som estnisk-finska samproduktioner. De har också utkommit samtidigt i Estland och Finland. Båda levandegör stora historiska skeenden genom enskilda människors, ofta kvinnors, öden. Skräcken för övergrepp, också sexuella, är ständigt närvarande i kvinnors liv under krig, ockupationer och deportationer.

Suomenlahden sisaret har en undertitel, som i Likes finska utgåva diskret gömts på bakpärmen: ”Kun katsoo toisen tuskaa”. Att se den andras smärta. Just det har det officiella Finland kanske inte riktigt klarat av i förhållande till sin sydliga granne, under Sovjettiden och efter att Estland blev självständigt igen 1991. Paju ha bott för det mesta i Finland sedan hon kom hit för att studera på 90-talet, och genom sitt arbete som journalist, filmare och författare kommit att trampa på en del tår och rucka på många knäsatta sanningar.

”Vi har redan avhandlat allt”
– Erkki Tuomioja sa en gång åt mig att ”vi har redan avhandlat allt” i fråga om Estlands 1900–talshistoria. Föreställ dig det! säger Paju med en vältalig blandning av löje och kamplust.

– Men det underbara med demokrati är att vi kan fortsätta dialogen ändå. Kanske jag är lite dumdristig men jag påstår att det finns massor kvar att avhandla i det som hände mellan Estland och Finland. Estland var först ockuperat av Tyskland som blev Finlands allierade, och efter kriget av Sovjetunionen som formade också Finlands försvars- och utrikespolitik. Vi lever i ett gemensamt Europa, våra öden formas av samma energier. Jag tycker vi ska diskutera det här, och fortsätta diskutera till exempel Finlands krigshistoria. ”I Finland har vi aldrig kunnat diskutera kriget som lidande, bara som hjältemod och segrar” var det någon som sa åt mig. Men det håller på att förändras med god fart, precis som det estniska lillabrorskomplexet håller på att ersättas av ett nytt självförtroende, säger Paju.

– Inte väntar jag mig att bli bemött av en hallelujakör när jag klampar in som estnisk kvinna i de mansdominerande historikerkretsarna, eller ifrågasätter vedertagna sätt att beskriva och bedriva kontakten mellan våra länder. Men ibland känns det nog som om nån försökte sätta käppar i hjulet om det börjar gå för bra. Jag har ett varmt förhållande till både Estland och Finland, jag ser bara vinster med att vi talar öppnare om det som varit.

President Tarja Halonens formulering om att esterna i dag reagerar på Rysslands utspel med större känslighet än finnarna för att de lider av ”postraumatisk stress” ser Paju också som en finlandiseringsrest som står i vägen för vettig diskussion.

– Jaja, ”var inte så emotionell”, säger folk åt mig ibland. Mitt sätt att närma mig historien som människors upplevelser utgår från empatin, men det utesluter inte intellektet. Och samtidigt finns det naturligtvis många människor, både i Finland och i Estland, som är beredda att både känna och tänka väldigt analytiskt och inspirerande. Dem träffar jag hela tiden bland mina läsare. Och mina böcker är ganska seglivade med tanke på hur skeptiskt mina finska förläggare förhöll sig till deras säljbarhet i början.

Historien på kroppen
Pajus historieskrivning är förankrad i psykohistoria och minnesforskning. Historia är det som händer människor, deras kroppar och medvetanden, påpekar hon.

Men hur ska man berätta om det? Sofi Oksanens internationella bästsäljarromanUtrensning var en crash course i hur ockupation och förtryck formar kvinnors liv och psyken. Men Antti Jokinens filmatisering av romanen har inte blivit en stor framgång. Han visar mycket explicit våld och marterade kvinnokroppar, och motiverar greppet med att man måste visa det hemska. Paju är kritisk. Det explicita våldet på film är en underhållningsgenre, ofta med erotiska sadomasochistiska undertoner. Våld på riktigt är varken erotik eller underhållning, men hur ska man visa det här?

– Om jag själv hade upplevt något sådant, hur skulle jag vilja berätta om det? Eller vilken återgivning skulle jag stå ut med? När jag samlade material till mina filmer och böcker förstod jag att jag inte behöver veta allt om min mammas upplevelser. Man behöver inte veta allt, om man vet allt kan man förlora förståndet.

– Jag har hundratals timmar av intervjuer med min mamma och moster och andra estniska kvinnor om deras upplevelser av förhör, deportationer, livet i arbetslägren. De pratade, liksom min mamma och moster naturligtvis hade pratat om de här sakerna under hela min uppväxt. Men när jag tittade på allt jag filmat, såg jag deras tystnad, ansiktsuttryck, orörligheten, den plötsliga glömskan som föll över dem när de kom i närheten av det olidliga – allt det här sade minst lika mycket som alla orden.

Rädslan dödar begäret
I höstas satte Stadsteatern upp pjäsen Toveri K, om Otto Wille Kuusinens tid i Stalins närmaste krets, i regi av den ryska regissören Roman Viktjuk.

– Och på scenen åmade sig en kvinna som getts en väldigt fysisk, koreograferat sinnlig scennärvaro och fick uttrycka begär till den store tänkande mannen. Det var Kuusinens hustru Aino Kuusinen, och hon hade verkligen förtjänat att bli känd av dagens publik som något annat än kåt fysiskhet. Hennes bok om Stalins utrensningar och fångläger, Jumala syöksee enkelinsä som utkom postumt 1972, är väldigt läsvärd. Hon var en intellektuell kvinna och förmögen att omvärdera sina ideologiska val. Ni har haft feminismen på agendan länge här i Finland men ändå tycks det fortfarande gå att reducera kvinnor till sexualiserade kroppar. Här finns en hårdhetskultur där invektivet ”hora” är lätt att ta till och kvinnan får stå för det primitivt fysiska. Jag blev ganska chockad över den här pjäsen, jag tycker att den visade på en förvånande oförmåga att diskutera vad kommunismen och Sovjetunionen var, utan att avleda uppmärksamheten med fysiskt spektakel.

Ett vanligt stilgrepp i film och litteratur är att beskriva sexuell passion i krig, som något slags dramaturgiskt knep att skapa kontraster och spänning.
– Det är patriarkala fantasier. Rädslan dödar begäret. Det här är inte mitt påhitt. Det kommer fram gång på gång när man talar med människor som överlevt övergrepp och skräckvälden, eller med forskare, säger Paju.

Estland och Förintelsen

En uppfattning som Paju och andra estniska historiker fått bemöta inte minst i Norden är bilden av Estlands korta självständighetshistoria före kriget, som en antisemitisk ”omoralisk och undfallande diktatur” under det nationalsocialistiska Tysklands inflytande och egna dåliga kryptofascistiska ledare som president Konstantin Päts och chefen för armén Johan Laidoner. De estniska judarnas öde anförs som ett bevis på det här, och Estland och de baltiska länderna klumpas ihop. Men det fanns stora skillnader till Estlands fördel, påpekar Paju:

– Antisemitismen var förbjuden i lag, Mein Kampf fick inte översättas, de judiska medborgarna erbjöds kulturell autonomi med egna skolor och så vidare, vilket var något helt annat än ghettoisering. Före kriget hade vi alltså en början på något helt annat än pogromer och Förintelse.

Nyligen deltog Imbi Paju i en konferens i Israel om de baltiska judarnas öde, och blev helt förbluffad:
– Där fanns en helt annan syn på Estlands förkrigstida minoritetspolitik än jag är van vid. Estland kunde för till exempel en lettisk jude framstå som tolerant, upplyst och inbjudande. Och en estnisk kollega konstaterade att ”det var första gången på ett bra tag som man hört någon tala så här vackert om Päts och Laidoner!” Klart att det fanns antisemitism i Estland före kriget, men den var inte allenarådande.

Skuldbelägga offret
– Nu måste jag citera Tuomioja igen, för han uttryckte det som att Estland ”var ett offer, men inte ett oskyldigt offer”, säger Paju.

Att ett sådant land faller offer för Sovjetunionens övervåld behöver ingen begråta, är den underförstådda slutsatsen. Att lägga skulden på offret avleder uppmärksamheten från förövarens gärningar.

– En annan sak som stör mig i dag är den cyniska ”synvinkel-liturgin” som en del finska politiker och historiker envist följer. ”Ur rysk synvinkel” ser händelser i Ukraina ut si och så, det som ”ur Kievs synvinkel” är rysk intervention i ett självständigt lands angelägenheter är ”ur rysk synvinkel” på något sätt naturligt och nödvändigt, Ukraina har liksom tiggt om det här. Vi ska väl diskutera värderingar och internationell rätt, inte några mystiska ”synvinklar”?

I sina böcker har Paju undersökt det hon kallar för KGB:s handstil, ett sätt att omforma språket.

– Ryska politiker talar om ”fascister”, ”de förtvivlade medborgarna i Donbass”, ”lokala aktivister” – jag hör ekot av decenniers sovjetiska retorik. Snart är det väl de ryska ”fredsbevararna” som intar gatorna i Ukraina? Också i Finland borde man reagera starkare på det här språket, ni har hört det sen krigsslutet.

Men det finns inget skäl att vara defaitistisk, påpekar Paju:

– Det finns ingen upprepningsautomatik. Estland är medlem i EU och NATO, president Ilves är en internationellt respekterad statsman vilket Päts inte var, vi står inte ensamma som på 1930-talet. Jag är ganska optimistisk trots allt. Låt oss inte vara rädda, låt oss tala i stället, och låt oss tala tydligt om de värderingar vi tror på.

Imbi Paju
• Uppvuxen: På 1960-talet på landet i byn Votikvere nära Peipus, ”när mamma kom tillbaka från lägret fick hon inte bo i stan utan hamnade där, och pappa kom dit som forstmästare”.
• Utbildad: Studerade klassisk sång i Estland, flyttade till Finland för att studera kultur- och socialvetenskaper vid Helsingfors universitet efter att Estland blivit självständigt.
• Yrke: ”Plötsligt behövde estniska medier massor av material från Finland, så jag blev journalist”.
• Bosatt: I Helsingfors och Tallinn.
• Filmer: Torjutut muistot/Memories Denied, 2005, Suomenlahden sisaret 2009.
• Böcker: Torjutut muistot 2006, på svenska utgiven av Atlantis som Förträngda minnen, 2007. Suomenlahden sisaret. Kun katsoo toisen tuskaa 2011, på svenska Systrar kring Östersjön, Atlantis 2014, övers. Heidi Granqvist. Har tillsammans med Sofi Oksanen redigerat artikelantologin Kaiken takana oli pelko. Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin, 2009 (”Bakom allt fanns rädslan. Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan återställas”, ej översatt till svenska.)
• Ordnar: Riddartecknet av I klass av Finlands Lejons orden 2013, för befrämjande av kulturella förbindelser mellan Finland och Estland.
• Arbetar som bäst: ”Med min första roman. Händelserna i Ukraina gjorde att jag kom av mig med skrivandet, men besöket i Israel nyligen gav ny inspiration.”

http://www.atlantisbok.se/layout/detail.php?id=7298

IMBI PAJU: Förträngda minnen

Förträngda minnen (Atlantis, 2007) / Tõrjutud mälestused (Estonian Encyclopaedia Publishers, 2007) / Torjutut muistot (Like, 2006)

Förträngda minnen

Förträngda minnen

  Pia Ingström  i Hufvudstadsbladet 18.12.2006.

Engagerande Estlandshistoria

Imbi Paju: Torjutut muistot. Övers. från estniskan av Kaisu Lahikainen. Bokförlaget Like 2006.

Imbi Pajus bok om sin familjs och Estlands historia är riktigt intressant och engagerande läsning. Den har stora litterära förtjänster, den utmanar vedertagna historiska tolkningar, den handlar om flera saker samtidigt och bevisar sin huvudtes både i ord och handling. Historia är inte bara dokument utan också minnen, hävdar Paju explicit med stöd av psykoanalytiskt upplysta historiker. Alltså berättar hon om Estlands 1900-talshistoria med minnet som modus – tematiskt i stället för strikt kronologiskt, och med omsorgsfull men finkänslig reflektion kring de mest smärtsamma ställena.

Det här kan låta kontraproduktivt om man vill ha en snabbkurs i grannlandshistoria. Men till och med det fungerar om man orkar slå upp det korta kronologiska kapitlet på slutet allt emellanat för att hålla reda på vilken ockupationsmakt eller vilken inre intressekonflikt det är som i varje ögonblick hotar det där sköra lilla bygget som Estland under sin “första självständighet” 1918-1939 var. Och det skadar inte att slå upp riksäldste, sedermera president, Konstantin Päts i något färskt uppslagsverk för att förstå vilken vedertagen tolkning av honom Paju utmanar.

Uppväxt i tystnad

Imbi Paju, journalist född och uppvuxen i Sovjetrepubliken Estland, ville efter att Estland igen blivit självständigt ta reda på sin egen familjs förtigna historia. Boken Torjutut muistot (De förträngda minnena) arbetar vidare med det väldiga material som hon började sätta sig in i då hon för fyra år sedan gjorde en dokumentärfilm med samma namn.

Under Sovjetväldets första decennium 1940-1949 decimerades Estland befolkning från ungefär 1 100 000 till 850 000. Kring en tredjedel av minskningen skedde genom “skjutsningar”, deportationer av godtycklig valda medborgare – män, kvinnor, barn – till olika delar av Sovjetimperiet. 1948, året före den andra stora skjutsningsvågen 1949, fördes Imbi Pajus mamma Aino och hennes tvillingsyster Vaike, 18 år gamla, hemifrån och tillbringade sex år i arbetsläger, byggde staden Molotovsk och sydde arbetskläder åt dem som arbetade för Sovjetunionens kärnvapenindustri i “segerns smedja” Nizjnij Tagil i Ural. Detta enligt NKDV:s protokoll som straff för banditism och samröre med motståndsmän, de så kallade skogsbröderna.

Ainos dotter Imbi växte upp med sin mors, mormors och mosters tystnad kring allt det här – och med deras mardrömmar, förträngningar och ordlösa lidande. Samtidigt skymtade i deras hågkomster, bakom det tyranniska “juridiska” godtyckets, dödshotets, våldtäktshotets och lidandets år, ett annat och lyckligare liv. En lycklig barndom i ett litet land som försökte utveckla ett modernt och demokratiskt medborgarsamhälle, med socialpolitik, minoritetspolitik, fångvård, folkhälsoarbete i västerländsk upplysningsanda och kontakter mot Skandinavien och Europa.

Om inte

I sin film fokuserar Paju sin mors, sin mosters och några andra kvinnors personliga minnen av terror, fångenskap, hot och tortyr mera direkt, men ändå finkänsligt, på ett sätt som bara understryker det ohyggliga i dem utan att med barnslig brutalitet “avslöja allt”.

I boken är det här det ena av två stora teman. Det andra är möjligheten att rekonstruera en lycklig historia åt Estland. Att samla upp fragmenten av det som kunde ha blivit en modern demokrati – om inte.

Om landet inte levt under stormaktshot från två olika håll, om det sedan inte ockuperats av tyskar och ryssar turvis, om detta inte lett till att befolkningen delats upp i kollaboratörer och angivare och förstörelsebataljoner och skogsbröder och etniska minoriteter och kulaker och revolutionärer och offer och bödlar av olika politiska och etniska valörer.

De här fragmenten som Paju sorgfälligt samlar upp och putsar av, speglar hennes mammas och mostrars lyckliga fredliga vanliga barndom – den enskilda medborgarens normala “goda liv” i den produktiva optimismens tecken.

“Ännu 1939 var min mammas barndomshem en trygg plats, omgiven av åkrar och skogar. Fem år senare kallades samma skogar för ’skelettkapell’ eftersom så många människor mördats där.”

Någonting skamligt

Pajus film, och boken i dess efterföljd, är kontroversiella på många sätt. I Sovjetunionen och i det Sovjet-Estland där hon växt upp fanns naturligtvis inget intresse för de skjutsades minnen. Där fanns bara den officiella sanningen om mellankrigstidens Estland som en tyskvänlig protofascistisk lydstat. Överlevnadsstrategin var att bita ihop och bevaka sina egna akuta överlevnadsintressen.

I väst fanns bara allmän okunskap om ett obetydligt litet land bland många andra drabbade, en bisats i den politiska historiens analyser av de baltiska ländernas relationer till Tyskland och delaktighet i Förintelsen. “Eftersom Estland så länge varit utanför Europa, visste man inget annat om det än att det utsatts för någonting skamligt, att det hade något slags problem”, som

författaren Viivi Luik beskrivit yttervärldens syn på saken i en kolumn i Hufvudstadsbladet.

Offerlidandet och Päts

Inte heller det nya självständiga Estland har riktigt kunnat ta till sig det här offerlidandet. Kvinnors specifika lidande i krig och under statlig terror är dessutom ännu svårare att tala om, eftersom offerskammens perverterade logik dubbelt så hårt drabbar dem som utsätts för sexuella kränkningar. (Några estniska reaktioner på Pajus film visar att också det självständiga Estlands intelligentia kan ha svårt att inte skambelägga offret i stället för förövaren.)

Paju utmanar också oförskräckt – och med åtminstone partiellt stöd av historikern Seppo Zetterberg – den estniska forskaren Magnus Ilmjärvs och den finska historikern Martti Turtolas tolkningar av Konstantin Päts roll i estnisk politik och hans komplicerade relationer till Tyskland och Stalin.

Hennes tes är att forskningen kring och därmed tolkningen av hela den första självständigheten historia i dag i alltför hög grad och alldeles för okritiskt vilar på KGB:s arkivmaterial, och alltför litet på den minneskunskap och andra källor som också kunde vittna om hur livet tedde sig och kunde ha tett sig. Eller vittna om enskilda människors verkliga motiv och gärningar.

Osynliga monument

Som motvikt samlar hon tappert i sina egna familjeminnen och i intervjuer på små bitar som väcker den politiska historien till mänskligt liv och läsaren till medmänsklig identifikation. Hon belyser enskilda hemska öden genom konkreta små detaljer av grymhet. Hon berättar hur sällsynta kryddor som kardemumma och kanel i mormors kakor i hennes barnafantasi blev budskap från självständighetstiden, hur föreställningar om änglar och andra antirevolutionära sagoväsen som hon hört talas om hemma smälte samman med skolans officiella lärdomar om lille guldlockige Lenin – och sin egen förvirring när mamma och pappa reagerade med avsmak på hennes förtjusning över en glittrande Lenin-brosch.

Hon berättar hur hennes lärare brukade ta sin klass ut och kratta runt en plats där det en gång stått ett monument över frihetskrigets hjältar – monumentet fick man inte tala om och inte heller frihetskriget 1918, men man kunde kratta lite i alla fall, minnas utan ord det som inte fanns.

Nu är det emellertid dags att sluta kratta runt och att minnas i ord. Pajus bok kommer att fungera som ett mycket viktigt bidrag i det arbetet, så som filmen redan gjort.

Websidor på svenska: 

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=371510

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=658410,00.html

http://hd.se/kultur/boken/2007/09/28/lidandets-historia/

http://www.corren.se/archive/2007/9/28/je6o5qhzng19t02.xm

http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/tiinameri/article285895.ec

http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article290079.ec

Hartelius: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_613593.svd

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=404&a=371474

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=658410,00.html?from=shortrecen

CRW_8958_vesi-I[1] imbi imbipaju@yahoo.com

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: